USAresan började bra med fel på planet, cirkus 2 timmar försening. Men en stämningshöjare var att vi såg en kändislook-a-like. Som i slutändan inte alls visade sig vara en look-a-like, utan Sia herself.

Jag och balthazar står i kön för att checka in sedan 30minuter tillbaka. En tjej går förbi kön.
Balthazar: Alltså kolla henne, hon bara går rakt förbi.
Jag nöjer mig med att peka upp mot skylten "första klass". Balthazar ifrågasätter tjejens look, att hon inte ser ut att vara någon stereotypisk first-class-chick. Jag säger att hon dock ser ut som Sia. Förklarar lite snabbt för balthazar vem detta är & hans respond blir. "Ah, det måste vara hon, det är den enda förklaringen". Så efter det skojade vi om att det var hon. Och på planet i tvskärmarna framför lyssnade vi lite på Sias musik & jag gick förbi tjejen med samma haircut som sångerskan från the land down under. Hon uppkrupen i sitt första-klass-säte och spleade spel. Trevlig tjej som log lite lurigt och gulligt med kisade ögon åt alla som gick förbi. I kön till tullen hamnade vi bakom henne & jag tog tillfället i akt att ta steget klivet närmare ren besvikelse eller starstruck. Kikade på hennes turistkort. "Sia Furler".

Dagarna i Los Angeles har sprungit iväg, våra homies från Sverige har anlänt. Bilen är hämtad. & nu även ett av mina mission avklarade, jag har smakat Ben & Jerrys cinnamon buns. Alldeles nyss. Jag tror jag har nämnt denna glass åtminstone 23 ggr i centralamerika & nu kan äntligen mina smaklökar tala... Im chuffed to bits about it. Kjempegod. Imorgon rullar vår vita Grand Dodge Caravan norrut mot San Fransisco.

I skrivandes stund är mina händer alldeles för skakiga för att skriva ett fulländat inlägg. Ni vet känslan efter ett boxningspass. 5 volleybollmatcher ger tydligen samma bieffekt, så nu vet ni (och jag) det. Sista kvällen, har tiden flugit iväg? svar: Ja. Nä, nu får det faktiskt bli kvällens första öl...

So come and play me just one more song

I will keep on going until they say so
And even when they do it’s so hard for me to go

Veckan i Tulum flög visst förbi. Jag trodde jag skulle spendera all min tid på den fantastiska stranden, men icke sa nicke. Träffade på Kristina som jag dykt med på Utila andra kvällen och övertalade mig att hänga med henne, Luke, James & Rachel till ruinerna nästa dag. Då Luke & James hyrt en bil hann vi med massor denna dag, ruiner, snorkla med havssköldpaddor & bada i en fantastisk sötvattencenote.

Kristina frågade en local var hon borde åka om hon bara har några få dagar kvar i mexico & fick svaret Bacalar, så hyrbilen fick sig en ny roadtrip dagen därpå. Och wow, har nog aldrig sett något liknande. Bacalar är även känt som sjön med 7 nyanser och yes, jag kan se varför. Bilderna nedan visar till vänster Bacalar i bakgrunden och en cenote i förgrunden, högerbilden är samma cenote som på vänstra bilden.

Vi kom tillbaka runt 21tiden, så det var en hyfsat lång dag då vi lämnade tulum kl 8 samma morgon. Men väl tillbaka på hostelet kommer jag till receptionen. Ser en bekant person, ställer mig och bara observerar honom med korsade armar tills han ska få syn på mig. Niklas återvände till sitt så omtalade tulum-paradis. Killen har spenderat 5 veckor på The Weary Traveler i början av resan och det var tydligen inte tillräckligt. Det första jag sa till honom var "Vad blek du är". Vi har haft en intern tävling sen Utila om vem som är brunast och haha som han mådde dåligt över att spenderat senaste 2 veckorna i ett kallt och regnigt Guatemala. Så han återvände till tulum för att få värma sig och bättra på brännan innan hemfärd, självklart utan att säga någonting till varken mig eller james (som han hängt med i tulum tidigare) fastän vi frågat om han tänkt komma. Det var en glad överraskning, men inte nog med det berättar han att han 10 minuter stött på ingen mindre än min gamla roomie Sam. Så det blev en Underwater Vision-reunion då Vanessa & Claudia även var på plats.

Tisdagfördmiddagen spenderades på stranden för att sedan ta bilen till vår favoritcenote. På onsdagen var det dags att hoppa i dykutrustningen igen & spendera 2 dyk i grottor. Svårt men mykket häftigt! Annorlunda att dyka i kristallklart sötvatten med en ficklampa jämfört med ett soligt karibien. Tog inte med mig kameran, så snodde två bilder från google för att ge er en bild av vad jag snackar om.

Vistelsen i landet of walking slow avslutades med en av resans finare dagar. För hur kjempefint låter inte en dag med god mat, håkanlåtar kompade av två gitarrer, öl & karibien. Den följdes av en rolig kväll & natt på Caye Caulker. Ordet "chill" summerar mina 5 dagar i Belize ganska bra. Höjdpunkten var helt klart snorklingen i tisdags! Att leka med en havssköldpadda, krama nursesharks & klappa stingrays hör inte ju inte direkt till mina vanliga sysslor hemma i sverige, så det var mäktigt. Häftigast var nog nästan sjökon som vi bara låg och iakttog i 10 minuter...

Belize får dock två minus: Deras öl är inte god! & inte nog med det, det går inte att vända upp & ner på etiketterna, mörker. Samt att landet har den dubbla dagsbudgeten jämfört med nicaragua.

Efter att ha hängt med mina israeliska roomates i 2 dagar blev jag faktiskt riktigt glad över att stöta på Erik, Love & Jakob. Tro det eller ej, men jag förstår faktiskt inte hebreiska, hur mycket jag än försöker. En rolig detalj: Efter 2 dagar hängandes med dessa grabbar.. samt William & Henke, kom vi fram till igår kväll att gitarren jag spelat på tidigare under dagen tillhört Trond's travelmate Magnus. Trond gav den till Love i Colombia för 2 månader sedan, vilket han absolut har berättat för mig, men det tog ändå två dagar att inse att vi snackat om samma norrman.

Igår kväll blev det även en liten utgång för första gången på ett bra tag. Help & I want to hold your hand tog jag och erik ton till när det var karaoke på grannbaren. Tänker inte kommentera det vidare, avslutar med att säga att det var en rolig kväll & imorgon blir det stranden för första gången sedan Corn Islands!

Mm, jag vet. Klockan är tjugo över 3 i Guatemala. Dvs jag borde inte vara vaken. Men har en ypperlig anledning till varför jag inte gått och lagt mig - min iphone är död, hittar inte sladden. Utan den, inget alarm, vilket hade resulterat i missad buss. Jag vet, takras. I vilket fall, jag kommer sova gott på bussen sen... vilket är perfekt då resan hade blivit relativt trist utan musik.

Var nära att inte få tillbaka mitt pass heller, då de skrivit ner mig på fel rum. Och killen i baren är lite speciell, han tyckte tanken på att söka igenom alla pass lät väldigt jobbig så han sa att jag skulle få det innan kl. 5. Thanks, fick det precis. Och jag hittade umma gummas nyckel i min väska. Fest.

See ya in Belize!

Efter en lång (mestadels sovande) resa till Bay Islands mötte jag uppe de bekanta lundastudenterna Niklas och Ulf på Utila. Jag visste att de höll hus på mango inn och börjat sin open water på U.D.C, dock hade jag blivit rekommenderad Underwater Vision av flera personer i nicaragua valde jag att bo här. Så första kvällen mötte jag upp dem för att äta middag. Då de skulle upp & dyka dagen efter, blev det en lugn kväll, vilket var skönt för mig som rest konstant i 2 dygn. Jag däckade i mitt 4mannadorm vid 23tiden, dvs långt före någon av mina roomies var tillbaka efter sina nattliga bravader.

Första dagarna hade följande schema: Dykning 7.00, lite teori, hänga på bryggan med the underwater vision crew för att sedan möta upp mango-inn-gänget för middag och ett par öl. Iom mina tidiga mornar var det hyfsat tidiga kvällar också, men fortfarande väldigt roliga! Atmosfären på utila är helt underbar, självklart beror det på vad du har för människor omkring dig och andra faktorer. Jag hade turen att hamna i två gäng som gjorde min vistelse på ön top notch.

Det är en kväll, som alltid kommer bli oförglömlig, haha för mig då. (Som är en av få som kommer ihåg den). Första kvällen som johanna kunde gå all in och alla firade sina open water certifikat. Jag och Niklas passade på att hälla i "lite" extra rom i Tronds glas medan han var på toaletten. Ulf shotade sig to bed. Niklas somnade i baren. Och på toaletten. Trond vaknade upp dagen efter och tog fel på 12 timmar. Lyssnade på håkan hellström sittandes mitt på gatan mitt i natten. Och det är bara små utdrag ur kvällen.

Vår sista kväll på Utila var det graduation på Underwater Vision för de som genomfört sin dive master, bl.a Claes. Som även var med på förgående kväll & kommer till mig på förmiddagen fortf lite småberusad och tar sin första öl. Ja, ni förstår nog att han var allt annat än nykter 10 timmar senare när det var dags för the big graduation. Denna kvällen var en hård kväll för många. Jag och Trond tog det dock relativt lugnt då vi skulle med den tidiga färjan. Det skulle även Niklas och claes.... men insåg morgonen efter, its not gonna happen. Fick dock upp min roomie sam, som somnat med kläder på & förstod nog inte riktigt var han befann sig när jag sa att det var dags att skynda sig till färjan. En rolig detalj om vår roomie-relation: Vi pratade inte med varandra under de första 3 dagarna. Fråga mig inte varför, det bara blev så. Och av misstag hade Dave (dykinstruktören) gett mig Sams säng, så första natten när han kom in så såg han mig ligga i den, efter det var jag stämplad som en sängtjuv. Detta fick jag alltså reda på efter ha sovit i den i 4 dagar.

Vi lyckades ta oss till färjan över till fastlandet & resan till Copan började. Väl framme hittade vi ett riktigt bra litet hotel med utsikt över hela staden. Efter en dag av bussar blev det en tidig middag och filmtittande. En rolig händelse var på bussen på vägen dit. Det var jag, trond, sam & matt, sharon & yoav, danielle & miriam. Vi satt lite längre bak i bussen. Cirkus 10 säten fram i bussen satt en liten local girl, runt 10 år. Hon vände sig om emellanåt och nickade eller vinkade åt mig, självklart gav jag henne respons och vinkade tillbaka. Jag var dock inte beredd på följande: När jag stod och väntade på min ryggsäck när vi var framme känner jag armar runt min midja och tittar ner och ser den lilla tjejen krama mig i säkert 5 sekunder. (vilket jag tycker är länge). För att sedan säga adios och springa iväg. Happ.

Tidigt nästa morgon, med en take-away-kaffe i handen vandrade jag och trond ut till Copan-ruinerna. Det var väldigt fint & en härlig morgon i solen. Bolas Azul. En paparazzi-man fotade oss med systemkamera var vi än gick. & vakten i princip hatade oss då vi satt min kamera på självutlösning på en av ruinerna. Hehe. Han hade stenkoll på oss resten av tiden & trond föreslog att vi skulle titta honom i ögonen och medvetet röra en av de avspärrade ruintavlorna för att sedan kuta därifrån. Ångrar nästan att vi inte gjorde det. Copan avslutades med en av resans bästa coca cola.

En 8timmars-shuttle away fann vi Antigua. En mindre stad utanför Guatemala City. I princip kärlek vid första ögonkastet, kullerstengatorna med de färgglada husen. Alla caféer och restuaranger. En stad i min smak. Ändå hade jag väldiga problem med att orientera sig, det är däför man reser med en norrman som har stenkoll på allt. Yesbox. Vi bodde på Umma Gumma med en helt perfekt takterass med utsikt över alla takåsar, fint.


Vår stora sysselsättning i antigua under de få dagar vi hade var att vandra, promenera & strosa runder. Samt att dricka kaffe & öl på olika mysiga platser i staden. Vi tog oss även till la cruz som ger dig en utsikt över hela staden & Café No Se som amelie tipsat mig om, en av de bästa barerna vi båda varit på under hela våra resor. Så tack, W! Tradiotionell livemusik och marknad hanns också med. "Hej bloggen, dagens outfit är..... utan skor eller flipflop. punkt.".

Dessa tio dagar i maj är några av de roligaste jag har upplevt någonsin, utan att överdriva. Och det har jag att tacka alla på underwater vision och U.D.C för, ulf, niklas! Och speciellt trond, som stått ut med ett takras 24/7 som inte ens kan hitta tillbaka till sitt hostel från parallellgatan. Och jag vet, att den här natten kommer döda oss....

(Jag vill också se på ishockeyn... )

En shuttle i 8 timmar tog oss till Semuc Champey. De sa 6 till 7 timmar, i dont think so. När vi hade rest 5 timmar frågade niclas mig hur lång tid jag trodde vi hade kvar, när vi skulle vara framme. Jag sa att 22.20. Och han sa sluta vara så optimistiskt, vi kommer vara framme typ vid 00-01. Men jag sa nej, jag tror vi kommer vara framme 22.20. "Varför just 20??". Jag har en känsla av att vi kommer vara framme då.
Knäppast var att israelerna bredvid mig satt och stirrade oavbrutet på mig i 4 timmar. Jag vet verkligen inte varför. Niklas bakom sa att hon iaktog mig konstant, när jag skrev någonting, vad jag lyssnade på, när jag åt. Jag förstår verkligen inte vad som motiverade detta. Jag fick sämsta platsen i bussen, ett säte där ryggstödet slutar efter 25cm. Så efter 5 timmar la jag mig på golvet, vilket faktiskt var en hit. Och ja, vi kom fram 22.19...

Hostelet vi bodde på var väldigt fint, iom att vi kom fram medan det var mörkt hade jag ingen aning om läget. På morgonen efter insåg jag att det var ett av de finaste belägna hostel jag någonsin varit på. Mitt emellan berg och precis vid en flod. Igår åkte vi på en dagstrip till Semuc champey, se bild ovan.

Något av det vackraste jag sett, jag tror det slår erawan waterfalls i thailand även om jag inte vill jämföra. Det var en riktigt bra dag! Vattnet var friskt och kristallklart och vi hade strålande sol. Efter vi gått upp till utsiktspunkten valde vi att även gå in i grottorna. Vilket är något av det häftigaste jag gjort. Simmade och klättrade i grottor med varsitt stearinljus, inte alltid det lättaste. Och att hoppa från en klippa rakt ner mellan klippväggar krävdes fan mod. Men jag är glad att jag gjorde det, dagen avslutades med italiensk buffé på hostelet. Nu är vi i flores & imorgon blir det en dagstur till Tikal!

(Hejdå Antigua, vi kanske ses igen)

Åska, tankspriddhet & trötthet. This town is killing me.

Stack på quiznight igår, kan vara det sämsta quizet jag varit med. Enough said. Lite biljard & öl på det och det blev dags för johanna att hitta tillbaka till hostelet. Ah, ni som känner mig vet att lokalsinne faktiskt är något jag har. Men det är som att jag haft en block i hjärnan senaste dagarna, har inte regristrerat ett enda hus eller en enda sväng. Vilket gör det svårt att orientera sig i en by där alla kvarter ser likadana ut. Trond undrade hur det skulle gå för mig utan honom som kartläsare, han föreslog till och med att jag skulle ta en sytråd, knuta fast den i porten till hostelet och börja vandra... Det skulle jag ha gjort. Gick runt i 45-50min och letade. Väl framme insåg jag att jag varit 15m ifrån det flera gånger. Jag skrämmer mig själv. Jävla takras.

Idag har det gått lite bättre antar jag. Har varit riktigt trött, kan nina intyga. Det har åskat flera gånger sen igår, varit mulet hela dagen & huvudet har inte varit på topp. Tungt och ömma leder...
Ikväll har jag varit och ätit en riktigt god middag. Hör här viktor: Oxfilé med mozarella & spenat. Fast kände mig inte helt närvarande och nu sitter jag här, på hostelet och har ingen aning om vad som händer imorgon. Det kanske blir semuc champey. Det kan också bli lago de attilan. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte, vi får se vad claes & niklas kommer fram till... drygt 3 veckor tills jag måste vara i cancun. Ää inte dää sjukt. Sorry för ett mindre glatt inlägg, men har känt mig lite off och som att jag håller på att bli sjuk...

2nd pic:  I wanted to have the dorm all to myself!
( the gun wasn't loaded, sam continued to be my only roomie )